Min lilla är bara nio månader än, men jag märker vilken vilja, envishet och styrka han börjar få nu. Han börjar testa mig, skrika när han inte får som han vill och beter sig väldigt trotsig. Vilket såklart är obeskrivligt jobbigt tillslut, även fast man förstår varför. Så mycket intryck, växande tänder osv som han upplever varje dag så förstår man, men ändå så kan man inte hjälpa till, för det går ju inte att förklara för en bebis varför världen och kroppen fungerar som de gör. Jag och min sambo gick isär för två veckor sedan. Jag ska bli ensamstående mamma och jag är livrädd. Jag kommer inte längre ha någon att bolla idéer med och inte någon som tar över när jag inte själv har orken kvar.. Jag är jätteimponerad utav dig, oxh detta inlägget är så viktigt. Jätteskönt att du skriver sånt här öppet!
skriven
Vilken fin blogg du har. Vad tar du dina bilder med för kamera.? Du tar så fina bilder.